Robert Damberg

Jag har idag, med anledning av beslutet om missbrukarvård på S-kongressen fört en diskussion om sprututbyten och metadonbehandling på Twitter med Niklas och mcallmyr.

Jag tycker Elin sammanfattar det bra på sin blogg, liksom Anna och AiP skriver också om det.  Diskussionen började utifrån det här korkade inlägget på Expressen.

Det är två spår i det här, metadonbehandling och sprututbyten. Jag ser problem med båda, men på olika sätt.

Problemet med sprututbyten är att de inte handlar om narkotikabehandling, utan smittskydd. Jag skulle kunna köpa sprututbyten den dagen de entydigt visar sig ha en bra effekt, å andra sidan är ju frågan om det inte finns annat som är lika effektivt? Jag har bloggat om det förut. Problemet är att sprututbytestjafset tar över hela den narkotikapolitiska diskussionen, och man tjabblar om det istället för att lägga energin på det som är viktigt. Hur får vi färre att börja knarka och kan hjälpa fler att sluta?

När vi snackar metadonbehandling så tycker jag det är obehagligt att det finns så många som ser det som en slutgiltig lösning för missbrukare. Man styr över från ett beroende till en medicinsk, livslång behandling, och det blir i mina ögon lika fel det. Det finns en del forskning som pekar mot att en del kanske blir livslångt beroende av metadon för att kunna hålla sig från missbruk, men det måste vara undantag och inte regel. När man ser metadon som en slutgiltig lösning är man fel ute, målet måste vara ett liv fritt från droger och beroende, vi kan inte nöja oss med att ersätta narkotikaberoende med medicinberoende.

Jag blir så sjukt less på alla undersökningar som ska ursäkta människors alkoholkonsumtion, och måste bekräfta att det minsann finns NÅN nytta med att dricka alkohol. Först så var den stora hypen att det skulle vara bra för hjärtat med alkohol. När det nu inte  stämmer, eller inte kan bevisas allafall, så måste man vaska fram någon annan positiv egenskap som man kan skrocka fram i samförstånd över den heliga fredagsölen med polarna.

Därför kommer det idag en rapport om att alkohol kan ger bättre jobb och högre lön, eftersom ”måttlighetsdrickare” har både högre lön och är mindre långtidssjukskrivna än helnykterister enligt en avhandling från Lund.

Det jag tror att den här avhandlingen, som så många andra studier som visar hur bra alkohol är, missar är att nykterister inte är en homogen grupp. Många som inte dricker alkohol och därmed klassas som nykterister är inte det av ideologiska skäl, utan för att man har psykosociala problem, käkar medicin eller är sjuk på nåt annat sätt. Det är väl klart att gruppen ”nykterister” då innehåller fler långtidssjukskrivna, eller människor som står utanför arbetslivet. Att en grupp med mer långtidssjukskrivna har lägra lön är kanske inte så konstigt heller, jobbar man inte får man ju inga löneökningar, det fattar tillochmed en mellanstadieunge. (Vill man läsa mer om metodproblemet rekommenderas sidan 634 här)

Så överraskande var alltså den undersökningen av den gode Johan Jarl, men såklart hakar all media på det här. Det är ju en positiv nyhet om alkohol som kan ursäkta den där fredagsölen, eller fem. Kanske inte så konstigt att media alltid lyfter fram såna här nyheter, eftersom mediefolk är de som super mest. Efterlyser från både forskare och journalister lite mer kritisk granskning och lite mindre alkoholromantik – tack.

Och innan någon börjar skrika om moralpanik och förbudsivrande nykterister vill jag säga att för min del så får människor dricka alkohol om de vill, det är varje människas eget val. MEN då ska det vara ett välinformerat och fritt val, inget man tvingas på av nån sjaskig alkoholtradition eller uselt genomförda undersökningar.