Robert Damberg

Jag har idag, med anledning av beslutet om missbrukarvård på S-kongressen fört en diskussion om sprututbyten och metadonbehandling på Twitter med Niklas och mcallmyr.

Jag tycker Elin sammanfattar det bra på sin blogg, liksom Anna och AiP skriver också om det.  Diskussionen började utifrån det här korkade inlägget på Expressen.

Det är två spår i det här, metadonbehandling och sprututbyten. Jag ser problem med båda, men på olika sätt.

Problemet med sprututbyten är att de inte handlar om narkotikabehandling, utan smittskydd. Jag skulle kunna köpa sprututbyten den dagen de entydigt visar sig ha en bra effekt, å andra sidan är ju frågan om det inte finns annat som är lika effektivt? Jag har bloggat om det förut. Problemet är att sprututbytestjafset tar över hela den narkotikapolitiska diskussionen, och man tjabblar om det istället för att lägga energin på det som är viktigt. Hur får vi färre att börja knarka och kan hjälpa fler att sluta?

När vi snackar metadonbehandling så tycker jag det är obehagligt att det finns så många som ser det som en slutgiltig lösning för missbrukare. Man styr över från ett beroende till en medicinsk, livslång behandling, och det blir i mina ögon lika fel det. Det finns en del forskning som pekar mot att en del kanske blir livslångt beroende av metadon för att kunna hålla sig från missbruk, men det måste vara undantag och inte regel. När man ser metadon som en slutgiltig lösning är man fel ute, målet måste vara ett liv fritt från droger och beroende, vi kan inte nöja oss med att ersätta narkotikaberoende med medicinberoende.