Robert Damberg

Jag har tidigare i bloggen dissat timmarna på universitetet, och sagt att livet kändes som en räkmacka. Jag hade fel. Jag tar tillbaka. Jag gör offentlig avbön. Livet på universitetet just nu är allt annat än en räkmacka, utan känns mer som att slava i en kolgruva. Det är mörkt, jobbigt och jag ser inget slut på det.

Jag började läsa dubbelt förra veckan, och inledde med att vara i Dublin på utbildning. Big mistake. Jag ligger efter med pluggandet i både statsvetenskapen och medie- och kommunikationsvetenskapen. Seminarierna avlöser varandra på de både kurserna, jag måste duggaplugga och dessutom lösa kompletteringar från det jag missade när jag var borta. Igår pluggade jag i 12 timmar, med ett avbrott för lunch och ett telefonmöte.

Idag kommer det nog bli ungefär samma, och så kommer större delen av november se ut. Jag skulle inte behöva gnälla om det egentligen, för det är sjukt intressanta grejer jag läser. Dessutom är det sådant äckligt bra privilegium att få lära mig saker, helt gratis! Det svenska utbildningssystemet är fantastiskt.

Det som är det egentliga molnet på himlen är att jag inte hinner med alla mina ideella åtaganden, och börjar inse att jag måste börja begränsa mig. Jag kan inte ha 10 ideella bollar i luften som jag har nu, och tro att det ska hålla. Lösningen får bli en prioriteringslista, nåt måste bort!

Men det får bli en annan dag, nu ska jag opponera på en uppsats om mediebilden av Borg och Borelius, och försvara en om den könsmässiga arbetsdelningen i riksdagen. Längtar!