Robert Damberg

I eftermiddags var jag i Stockholm och pratade sociala mediers roll i nästa valrörelse med Grön Ungdom Sthlm, som jag tidigare bloggat om. En intressant tanke som kom upp under samtalet, som jag inte reflekterat särskilt mycket över, är hur även websatsningar alldeles för ofta ses på alldeles för kortsiktigt. Att arbeta upp ett läsarantal och bli etablerad på internet kan gå fort, men kan också ta mycket tid. Vill man dessutom faktiskt använda internet som ett demokratiskt verktyg som t.ex. folkvald så räcker det inte att regga ett twitterkonto i valrörelsens slutspurt. Börja nu istället!

Sen tror jag fortfarande att internet ska ses som ytterligare en valstuga. Man har möjlighet att sprida budskap och sätta agendan i en del ”köksbordsdiskussioner”, men de flesta väljarna vinner man ändå på andra håll. Det som jag däremot tror är gravt underutnyttjat är internet som motor och drivkraft i kampanjarbete. De enda som är bra på det är MUF.

Förresten, Job och Hull, kom på ett inslag från youtube som gav genomslag. Den här filmen från MP:s EP-kampanj visades i t.ex. nyhetsmorgon.

Kanske skulle man starta en virtuell valstuga, bemannad dygnet runt?

Jag har ett tag nu stört mig på medias ständiga tjat om oenighet inom blocken, både när det gäller det blå och det grön-röda. Då blev jag idag glad när både Anders och Jakop bloggat om det, och blev inspirerad att skriva nåt själv.

Det enda som verkar intressant att skriva om och fråga om är huruvida partierna i respektive block beter sig som 1. ett parti eller 2. flera partier som samarbetar, och rätt svar på frågan i mediasverige 2009 är endast och enbart 1.

Jag börjar bli riktigt less på den här blockpolitiks-kåtheten som hela sveriges samlade journalistkår verkar ha drabbats av. Vad hände med pluralismen och det faktum att vi faktiskt har SJU olika partier i riksdagen? Om det enda som är intressant är huruvida man är överens inom blocken har ju de olika partierna spelat ut sin roll, och vi är inne i ett tvåpartisystem. Det är inte ett sånt politiskt landskap jag vill ha i Sverige.

När man pratar med ”vanligt folk” så verkar rätt få vara intresserade av hur överens eller oense man är inom blocken, och snarare intresserade av att få veta vad de olika partierna står för och vill driva för frågor. För om allt är uppgjort på förhand, vad spelar det då för roll att man röstar på MP i riksdagsvalet nästa år, om man redan kompromissat om alla frågor och får igenom lika mycket oavsett om man får 5 eller 15% av rösterna?

Tyvärr har MP, S och V gjort misstaget att spela med i blockcementerings-spelet, och skruvar besvärat på sig när man frågar om frågar man är oense om, och ler lyckligt när de får frågor om sånt man kompromissat klart om. Istället borde man ha sin ”oenighet” som en styrka, och peka på att det faktiskt spelar roll vilket parti man röstar på i nästa riksdagsval. Man borde istället lyfta fram sina olikheter som en styrka, och att det faktiskt är väljare och inte förhandlare som avgör vilken politik som kommer föras efter nästa val. I enlighet med detta borde man inte heller lägga någon gemensam motion i vår, utan fortsätta lägga fram sina egna förslag, konsekvent fram till valet. För man är ju faktiskt fortfarande olika partier, med olika politik. Det är sin egen politik man ska söka stöd för, inte någon urvattnad, stelnad, blå-grå cementröra.